I mitten av september tog jag färjan över till Stockholm för att delta i SVERDs höstkonferens. SVERD är Svenska riksorganisationen för distansutbildning. Flexibelt lärande och distansundervisning har gått igenom flera utvecklingsstadier de senaste tjugo åren, och jag var nyfiken på hur man tänker i Sverige kring frågan idag.
Temat för konferensen fokuserade på att digitalisering inte handlar om teknik, utan om människor. Redan där finns en fingervisare kring på vilket sätt frågeställningen har förskjutits från att handla om distansundervisning till att mer handla om effekter av samhällets digitalisering. På så sätt löper utvecklingen parallellt i Sverige och Finland. Även hos oss hamnar den större frågan om digitalisering oftare i fokus, också i debatten om utbildning.
Hur vi ska hantera förändringen och hur vi ska förstå den är en utmanande fråga. En del av frågeställningen handlar också om hur vi vill att vårt samhälle skall se ut. Det finns tydliga tecken på att en tidigare lite naiv inställning till tekniken som lösning på våra problem ersätts av en större vaksamhet.
Kritiken växer
När mycket energi förr gick åt till att bygga system och utveckla lösningar är många av oss idag mer benägna att ifrågasätta maktstrukturer och fundera på sätt att begränsa de stora aktörernas omfattande intrång i våra liv. Det var med detta i bagaget jag åkte till Stockholm, för att höra lite hur man tänker i vårt västra grannland.
Jag fick inte med mig hemskt mycket kring detta. Naturligtvis är det så att vars och ens förståelse är individuell, och eftersom vi talar om ett mycket mångfacetterat fenomen finns det många som närmar sig frågan om digitalisering på väldigt olika sätt. Jag har ett par gånger haft möjligheten att delta i Internetdagarna, som svenska Internetstiftelsen ordnar varje höst i Sverige. De senaste gångerna har tonfallet varit påfallande dystopiskt, med internationella huvudtalare som målat upp en dyster bild av vår digitala morgondag. Dessa har stått i bjärt kontrast till dagarna som helhet, som enligt mig mycket har handlat om entusiasmen kring den nya teknikens möjligheter. Kontentan av allt detta har blivit en viss schizofren känsla, som i sig inte varit hemskt konstruktiv.
Om att lyfta blicken
Under SVERDs höstkonferens hörde jag mest ganska konkreta frågor kring implementering och/eller erfarenheter från verkstadsgolvet. Det var som om deltagarna mest var intresserade av den egna vardagen. Jag ser inget fel i det, men jag kan tänka att också vi inom utbildningssektorn mår bra av att lyfta blicken och söka efter helheter. Vi agerar inte i ett vakuum, och våra val spelar roll också i ett större sammanhang.
Det lönar sig knappast att fastna i dystra dystopier, så alternativet är inte att kasta in handsken och hävda att loppet är kört. Samtidigt tror jag att vi behöver få lufta våra farhågor, dela med oss av våra rädslor, och tillsammans tala om hur vi vill att det skall bli. För att kunna göra det krävs mod, en förmåga att se omvärlden, att tänka lite större, och att inte ha en bunt färdiga svar i bakfickan. Jag såg inte mycket av detta under mitt besök i Stockholm. Och på ett märkligt sätt gjorde det mig lite uppspelt. För i ärlighetens namn finns det en viss lillebrorsmentalitet hos oss finländare när det kommer till Sverige. Nu kunde jag konstatera att man åtminstone i denna grupp inte kommit hemskt mycket längre än i Finland. Det betyder att vi har allt att vinna på att utveckla denna fråga tillsammans.