I ett färskt blogginlägg på EPALE (som har hållbarhet som ett tema jan-mars2020) reflekterar Bildningsalliansens johanni Larjanko om Elokapina, miljöaktivism och vår samtid. Det finns ett slitet talesätt som går ut på att man måste vara lite galen för att hålla på med sånt här (oavsett vad detta är), eller man måste inte vara galen för att jobba här, men det hjälper. Med det antar jag att man ofta menar att det kräver lite extra, att man är lite speciell. Det skapar samtidigt ett vi och ett dem. Elokapina säger sig däremot vara måna om att inte bli partipolitiska, och inte heller fördöma någon. Att känna skam ger kanske den första impulsen till förändring, men det är ingen hållbar känsla. Klimatskeptiker är snabba med att påpeka att skuldbeläggandet riktas åt fel håll då vi kritiserar varandra som individer för de val vi gör, eller inte gör.
