Det här har skapat en känsla av pågående osäkerhet hos landets läroinrättningar. En direkt konsekvens av utvecklingen är att många skolor sluter sig, och börjar slåss för sin överlevnad. Det säger sig själv att en sådan miljö är dålig när man vill jobba med utveckling.
Det paradoxala är förstås att i tider av osäkerhet och disruption (AI, världspolitiken, polarisering osv.) behöver vi mötesplatser och möjligheter för att lära oss förstå, eller åtminstone hantera, all denna osäkerhet. När arbetslivet förändras behöver vi också nya kompetenser för att hänga med. Allt det här leder till att vårt utbildningssystem och våra läroinrättningar behöver anpassa sig till de nya förutsättningarna, och det kräver resurser. Anpassningsbehovet går igenom hela samhället, i alla strukturer. Vi befinner oss i en brytningstid, med många osäkerhetsfaktorer.
Om vi för ett par ögonblick fokuserar på utbildningsvärlden kan vi se att vuxenutbildning och -fortbildning under en längre tid har handlat väldigt mycket om arbetslivets behov. Vi måste uppgradera vårt kunnande för att vara anställningsbara. Måttstocken för huruvida utbildningsinsatser är lyckade bygger ofta på hur många vuxenstuderande som fått (eller behållit) jobb. Ingen kan protestera mot att förbättra människors möjligheter på arbetsmarknaden. Problem uppstår när det är den enda, eller helt dominerande uppgiften. Den som vill provocera kunde här konstatera att vi inte lever av bröd allena. Det livslånga lärandet innehåller också mycket annat. Det kan handla om att ge människor en paus i sina stressiga liv, det kan handla om att bygga upp sitt självförtroende, eller det kan handla om att försöka hitta tillbaka till ett människovärdigt liv, för att ta några exempel.
Vi vet idag att det finns en stor (och osynlig) grupp vuxna i Finland med svaga grundläggande färdigheter. OECD:s PIAAC-undersökning visar detta med all önskvärd tydlighet. Den här gruppen är inte homogen, och nivån på färdigheter är inte densamma för alla. Det som gruppen har gemensamt är dåliga erfarenheter från skolan och en känsla av stigma. Det är helt enkelt inte okej i Finland att offentligt erkänna att man är dålig på att läsa, skriva eller räkna.
Eftersom det är skämmigt att ha bristfälliga grundläggande färdigheter är det inget man skyltar med, eller gör något åt genom att till exempel söka sig till utbildning.
Här finns det en möjlighet för den fria bildningen att hjälpa. Tack vare att fri bildning finns i så gott som hela landet och inte utgår från examina i sitt utbud kan den erbjuda en lågtröskelingång. Kompetensmärkena för vuxnas grundläggande färdigheter "KAPOS" har skapats just för detta ändamål. Sedan starten i augusti 2024 har cirka 2600 märken delats ut till människor som deltagit i undervisning i grundläggande färdigheter.
Början är alltså lovande, men behovet är mycket större än så. Den fria bildningens läroinrättningar behöver hjälp och stöd för att komma igång med KAPOS-märken och med satsningar på kurser kring vuxnas grundläggande färdigheter överlag. Här tryter de nationella resurserna i Finland, bland annat på grund av sparåtgärder. Istället har EU klivit in med en hjälpande hand via ESF+, Europeiska socialfonden. Just nu pågår flera utvecklings- och pilotförsök runt om i landet där KAPOS-märkena testas och utvärderas. När den fria bildningen utvecklar ett kursutbud för vuxnas grundläggande färdigheter kompletterar de utbildningssystemet. Det är bra, och kan hjälpa många som inte annars skulle nås av offentliga insatser. Det är samtidigt en utmaning, eftersom det förändrar grunden till vad den fria bildningen är, och vill vara.
Den "fria" bildningen och uppdragen
I början var den fria bildningen fri. Under årens lopp har beslutsfattare lagt på allt fler specifika uppgifter, ofta i samarbete med den fria bildningens aktörer. Det har till exempel handlat om att integrera nyanlända, att stöda vuxna med svaga grundläggande färdigheter, att erbjuda språkundervisning till grundskolor och gymnasier med bristande egna resurser, att samarbeta med det lokala näringslivet, och så vidare. Den fria bildningen har i alla dessa sammanhang levt upp till sitt rykte som flexibel och anpassningsbar. Priset har varit att den fria bildningen inte längre kan sägas vara så fri. Kanske är det en nödvändig förändring. Samtidigt är det viktigt att förstå hur känslor av att ha förlorat sin självständighet kan påverka motivationen att anamma det nya. Förändringar lyckas bäst där alla involverade är delaktiga i processen. Det finns ingen återgång till det som en gång varit. Därför gäller det att göra det bästa av situationen, och aktivt bidra till att bygga ett så inkluderande system som möjligt.
Att jobba med utsatta grupper
Alla politiker säger sig jobba för ett samhälle där alla är inkluderade. Det gamla krigsuttrycket "en kamrat lämnar man inte (kaveria ei jätetä)" speglade en gång en gemensam uppfattning om samhällets ansvar för de svagaste, de mest utsatta. Idag hörs det ganska ofta andra tongångar från politikerhåll. Några ser idag istället utsatta grupper som en kostnadsbörda för samhället, en utgift som dessa politiker gör allt för att minska. Här finns en stor motsättning mellan de människovärden som alla politiker helhjärtat stöder i sina söndagstal, och hur de sedan agerar i praktiken, vilka nedskärningar de är beredda att göra. Den fria bildningen är inte och skall inte vara partipolitiskt aktiv, men påverkas i allt högre grad av just politiska beslut. Det är en utmanande balansgång att gå.
När staten skär i sina utgifter, drabbar nedskärningarna ofta de svagaste i samhället. I vår Orwellianska tid menar samma politiker att de skär i stöden just för att kunna behålla välfärdssamhället. Resultatet blir en ökande polarisering i samhället, stigande misstro mot politiker, och att någon ändå måste ta sig an de utsatta. Denna någon är bland annat den fria bildningens läroinrättningar.
ESF+
När Finland skär i utbildning och i socialt stöd ökar misären i landet. Behoven har inte försvunnit någonstans, tvärtom ökar de. Här har EU kommit emot via till exempel ESF+, Europeiska socialfonden. Idag snurrar många projekt runt om i landet med ESF+-pengar, också inom utbildningssektorn. Bildningsalliansen koordinerar som bäst ett tvåårigt projekt, Kompetenslyftet, som hjälper svenskspråkiga läroinrättningar inom den fria bildningen att ta i bruk de nationella kompetensmärkena för vuxnas grundläggande färdigheter. KAPOS-märken har delats ut sedan augusti 2024, men har ännu inte hittat sin plats i utbildningsutbudet.
En av utmaningarna är att många läroinrättningar är för små för att själva kunna utveckla och utbilda. En annan är att den fria bildningen inte är byggt för att ha fokus på specifika grupper i samhället med särskilda behov. Med hjälp av Kompetenslyftet skapas strukturer där olika läroinrättningar kan lära av varandra. Parallellt med Kompetenslyftet pågår flera andra ESF+-finansierade projekt som stöder och utvecklar det kontinuerliga lärandet. Traditionellt har projekten arbetat isolerade från varandra. Men det har det blivit ändring på nu.
Joppi
JOPPI är ett ESF+-samordningsprojekt med fokus på kontinuerligt lärande i Finland, som stärker nätverksarbete och synergier mellan projekt inom det kontinuerliga lärandet.
JOPPI fungerar som en expert och brobyggare i utbildningssektorn, med fokus på att underlätta och koordinera olika projekt på både nationell och regional nivå. Det möjliggör också möten mellan olika aktörer för att främja gemensamma initiativ och ståndpunkter inom området.
Att hjälpa varandra - MiniJoppi
Joppi har varit igång sedan 2003, och kommer att avslutas 2027. Under våren 2026 samlade JOPPI ett hundratal projektaktiva i Tammerfors för en heldag kring samarbete och utvecklingsbehov. Via ett Open Space-förfarande utkristalliserades en hel del förslag. Ett av dem var Minijoppi. Det finns flera ESF+-projekt som just nu arbetar med vuxnas grundläggande färdigheter och KAPOS-märken inom den fria bildningen. Dessa träffades i Tammerfors och såg snabbt ett behov av att börja samarbeta mer över projektgränserna. Projekten arbetar på olika sätt och i olika delar av landet, men många av utmaningarna är liknande. Genom att samarbeta ökar projekten möjligheten att nå fram till nya resultat. I bästa fall läggs också grunden för fortsatt arbete efter projekttidens slut. Det är annars ett vanligt återkommande problem, att utvecklingsarbetet och nya arbetsmetoder alltför ofta fastnar i samma ögonblick som projekttiden och -finansieringen tar slut.
MiniJoppi kan också hjälpa projekten att jobba med mer komplexa frågor kopplade till någon eller några av de många utmaningar som beskrivits i den här artikeln. Det kan handla om metoder för uppsökande verksamhet, tips på hur man kan arbeta över sektorsgränser, eller hur man fördelar ansvaret mellan olika typer av aktörer. I bästa fall kan MiniJoppi också skapa en grund för en bredare förståelse av komplexiteten kring vuxnas grundläggande färdigheter. Om det lyckas har den fria bildningen bättre verktyg i sitt arbete med att bygga ett samhälle för alla.
Johanni Larjanko
Projektkoordinator Kompetenslyftet