Det finns många frågor som pockar på vår uppmärksamhet. Ibland känns det som om tiden inte räcker till, för att inte tala om våra stackars hjärnor. Varje vaken minut plingar det i telefonen eller rasslar det i epostlådan. Nu har det här hänt. Här är något du måste se. Visste du att? Vi behöver din hjälp. Tre saker du inte visste om hårbortfall. Ja, du känner säkert igen dig. Vardagen är en kapplöpning mot klockan, är det inte det ena så är det det andra. Vad når egentligen igenom bruset, och hur ska jag orka bry mig?
Det nya rummet
För inte så hemskt länge sedan talade vi i det offentliga rummet mycket om klimatångest, och klimatförändringen. Det blev en valfråga i många länder. Media gjorde undersökande reportage, några anställde till och med klimatreportar. TV-sofforna fylldes ofta av forskare och aktivister. Nu har den tematiken skuffats längre ner i flödet, och ersatts av Trump, AI, Ukraina och drönare. Samtidigt pågår klimatförändringen hela tiden. Forskarna pekar på att det ena gränsvärdet efter det andra har överskridits. Men det är som om vi inte längre bryr oss. Kan inte någon annan ta hand om det där? Dessutom, är klimatförändringen riktigt sann? Och det spelar väl hur som helst ingen roll vad jag gör, eller inte gör? Visst är det svårt att veta hur man ska förhålla sig, hur man ska orka och varför man ska bry sig. Ibland är livspusslet helt enkelt för krävande.
Att komma vidare
Jag känner inte samma klimatångest som för några år sedan, fast jag fortfarande oroar mig för framtiden. Den där oron mal i mig, och får näring av min passivitet. Så vad göra? Ett sätt som vi på Bildningsalliansen har försökt aktivera oss har varit genom att gå igenom en certifieringsprocess. Processen är ganska omständlig och är tänkt som ett verktyg för att få syn på vita fläckar samtidigt som den hjälper oss att koppla greppet om den komplexitet som ryms i begreppet hållbarhet. Vi har gått igenom olika självskattningsmatriser individuellt och som arbetsgemenskap, följt at diskussioner kring varför vi svarat som vi gjort. Som jag ser är det är en av huvudpoängerna att hjälpa oss komma in i en aktions- och lösningsorienterad verksamhetskultur. Här handlar det inte bara om att minska på kopieringspapper eller att skaffa ekologiskt diskmedel, utan om att förstå vilken roll våra attityder och förhållningssätt har i arbetet med att bli mera hållbara. Jag har inte heller känt att processen har handlat om att skuldbelägga någon av oss för att vi gör för lite. Snarare är väl tanken den att vi genom den här certifieringen skall bli mer motiverade att gå längre, vilja mer, och kanske därmed också hitta tiden och resurserna som krävs för att bidra till en mer hållbar framtid.
Hållbarhet tar tid
Det finns inga snabba genvägar, och det är inte frågan om att bocka av frågor på ett utvärderingsformulär för att sedan fortsätta som förut. Ibland kan det kännas frustrerande att det går så långsamt, men nu talar vi om att ändra i strukturer och attityder, och sådant arbete är per definition alltid långsamt. När detta skrivs, i mitten av september 2026 är vi i slutskedet av den här delen av vår process. Det har varit lärorikt, ibland utmanande. När vi väl har fått vår certifiering börjar arbetet på allvar, för det är då vi ska börja genomföra de mål vi satt upp under processen. Sedan är det dags för utvärdering, och en ny omgång.
Vi hoppas att fler ska följa samma exempel och vi hjälper gärna de av våra medlemmar som är intresserade av att komma igång. Det är bara som du hör av dig, så berättar vi mer.
Johanni Larjanko