Det kan handla om kroppen, gånger man har betett sig illa, eller haft gruvligt fel i någon fråga. Jag tror du vet vad jag talar om, vi har alla varit med om det. När vi sedan ibland stöter på en person som inte har några spärrar alls, känns det jobbigt. De kan utan att blinka beskriva sin gastroskopi-operation in i minsta detalj, eller prata om sina barns psykiska ohälsa. Då sprids lätt en generad stämning runt bordet.
Vi har helt enkelt ganska många oskrivna regler för hur vi ska bete oss gentemot andra människor. Det här leder ibland till problem. Problem som gör det svårare att hantera olika typer av utmaningar i samhället.
Vårt stolta system
Finland är ett land som stolt visar upp sitt utbildningssystem. Efter de tidigare framgångarna i PISA är landet känt i stora delar av världen som ett föregångsland i utbildningsfrågor. När politiker och historiker ska förklara Finlands utveckling från ett fattigt land i periferin till en modern välfärdsstat nämns skolsystemet alltid som en bidragande faktor. Genom att höja utbildningsnivån skapade vi förutsättningar för att höja vår levnadsstandard. För många i Finland är papper från ett universitet om genomförda studier en av de finaste sakerna man kan sträva efter. Därför säger vi ibland att vi i Finland är examenstroende.
Om att skämmas
Som du förstår är det inte särskilt enkelt i ett sådant land att erkänna att du har svårt att läsa eller skriva. Eller att du har svårt att förstå det du läser. Det rimmar illa med den idealbild vi målat upp under en så lång tid. Det är skämmigt. Och så länge det är skämmigt försöker många dölja det. Jag föreställer mig att sådana människor helst håller sig undan från utbildning. Så länge de gör det fortsätter deras utmaningar i ett allt mer digitaliserat samhälle. Det spelar ingen roll att läroinrättningar erbjuder kurser i grundläggande färdigheter för vuxna om det är alltför stigmatiserande att anmäla sig. Här kan vi alltså inte peka finger och säga att det är individens ansvar, eftersom det inte löser nånting. Vi kan inte heller anklaga systemet för att ha misslyckats och tycka att vi därmed åstadkommit något. Så vad sjutton ska vi göra?
Längtan efter snabba lösningar
Det finns inga snabba lösningar på det här. Det hjälper inte med kampanjer i sociala medier, eller att öka utbudet. Situationen är komplex, och kräver åtgärder på många olika plan. Bildningsalliansen försöker sänka tröskeln till lärande genom att stöda en ökande användning av så kallade KAPOS-märken inom den fria bildningen. Du kan läsa mer om det projektet här.
I augusti 2026 ordnades en nordisk-baltisk konferens i Jyväskylä kring vuxnas grundläggande färdigheter. Konferensen handlade om OECD:s senaste PIAAC-rapport, och vad vi kan lära oss av den. Om du vill förstå lite av komplexiteten kring frågor som rör vuxnas grundläggande färdigheter föreslår jag att du tittar på några av presentationerna från konferensen: Se videon här
Det har också skrivits en del artiklar, bland annat om "Foundational skills", och "Nya möjligheter för forskning".
Vem bryr sig?
Det finns alltså många som är engagerade i frågan om vuxnas grundläggande färdigheter. Många som har åsikter, utredningar, projekt och rekommendationer. Läroinrättningar, forskare, staten, alla har de sina egna ingångar till frågan. Det är bra, även vuxnas grundläggande färdigheter behöver resurser. Den part som hörs minst i sammanhanget är de vuxna som det här berör. Vad ska vi göra åt det?
En annan sak är frågan vems ansvar det här är. Vem kan vi peka på och säga att du, du där ska se till att alla i vårt samhälle har grundläggande färdigheter. Det är, naturligtvis, en omöjlig fråga. Det är mångas ansvar, det är allas ansvar. Men det får inte betyda att det inte är någons ansvar. Vi har inte råd att tappa bort fler människor.
Du och jag
Det finns också saker du och jag kan göra.
Vi behöver inte alla börja med ett nytt projekt, en ny strategi eller en ny reform. Vi kan börja med att göra det möjligt att tala om saken.
För så länge svaga grundläggande färdigheter uppfattas som ett personligt misslyckande kommer många att fortsätta dölja sina svårigheter. Då spelar det mindre roll hur många kurser, stödformer eller utbildningsmöjligheter som erbjuds. De når inte fram till dem som behöver dem mest.
Att flytta målstolparna
Om vi däremot lyckas flytta frågan från skam till verklighet händer något. Då kan läs- och skrivsvårigheter, bristande numeriska färdigheter eller osäkerhet inför digitala verktyg ses för vad de är: utmaningar som många människor möter under olika skeden av livet, inte tecken på att någon är mindre intelligent eller mindre värd.
Kanske är det dags att vi i utbildningslandet Finland vågar tala lika öppet om vuxnas grundläggande färdigheter som vi talar om utbildningens betydelse. Inte för att peka ut någon, utan för att fler ska våga ta steget in i lärandet.
Att bli av med skammen
Först när vi kan tala om problemet utan skam kan vi också börja lösa det.
Vi talar gärna om Finland som kunskapssamhälle. Men ett verkligt kunskapssamhälle definieras inte av hur många examina dess medborgare har, utan av hur det behandlar dem som behöver fortsätta lära sig. Så länge vuxna människor skäms för att erkänna att de har svårt att läsa, skriva eller navigera i en digital värld har vi fortfarande arbete kvar att göra. Inte bara i lärandesituationen, utan också kring våra attityder.
Den här artikeln är en del av #Bildningsveckan som pågår 5-9.10.2026