Marie och Henrika på EDUCA2020

Vad vi lärde oss av att stå i rampljuset

21.02.2020 kl. 13:29
EDUCA-mässan är över och kvar står vi med några vita stearinljus och några tändsticksaskar.

Det har snart gått en månad sedan de hektiska dagarna i slutet av januari då Bildningsalliansen för första gången deltog i EDUCA2020, Nordens största utbildningsmässa. Tanken var att göra fri bildning och våra medlemmars verksamhet synlig och bekant i ett stort utbildningssammanhang.

Det visade sig bli en utmaning.
Bildningsalliansen är (på gott och ont) en osynlig organisation. Med det menar jag att det vi gör sällan når bortom det egna fältet. Visst sitter vi med i olika nationella arbetsgrupper, och ibland får vi också ta ställning till olika förslag som är ute på remiss. Jag säger ibland eftersom det händer att vi, och därmed den svenska fria bildningen i Finland, också glöms bort i sammanhanget. Det tycker jag är ett tecken på att vi är rätt så osynliga. Via projekt och nätverk arbetar vi med en mängd andra organisationer, föreningar och förbund. En del av dem inom utbildning, många inte. I de specifika sammanhangen syns vi. Med våra två kanslier och tre anställda hinner vi också trots allt göra en hel del, vilket blir väldigt tydligt varje gång vi skriver vår verksamhetsberättelse. Men vi jobbar ofta i det tysta, eller i sammanhang som inte får mycket uppmärksamhet.

 

Det är för det mesta en bra sak. Det finns inte mycket egenvärde i att lyfta fram BA som organisation. Däremot finns det en poäng i att påminna om den fria bildningens roll och plats i Finland. Tyvärr är det inte helt lätt att göra, av många orsaker. Vi som jobbar inom fri bildning ser betydelsen av det vi gör. För många andra är verksamheten så självklar att den inte syns. Vi är så självklara att vi blir osynliga, vilket är en knäpp paradox. För andra är fri bildning lika med hobbyverksamhet, en lyx som är fin att kunna erbjuda, men inte av avgörande betydelse då pengarna tryter. Återigen andra kan se oss som konkurrenter på en utmanande marknad och därför ett hot. Allt detta leder sammantaget till att vi ibland känner oss som den fattige kusinen från landet, och den bristen på självkänsla gör att vi kan ha svårt att höja rösten.

Johanni intervjuar

Att lyfta sin egen svans

Eftersom vi dessutom ser Bildningsalliansen som en sakkunniorganisation är det också där vårt fokus och våra styrkor ligger. Vi är helt enkelt inte vana att ställa oss på en tvållåda och tala om för allmänheten varför vi finns. Det jag försöker säga är att vi har mycket att lära oss. EDUCA2020-mässan var ett utmärkt tillfälle för just det.

Frågan vi tvingades ställa oss var: hur ska vi berätta om oss själva, och om fri bildning? En mässa är en kaotisk kakofoni där tusentals människor vandrar igenom kilometer av mässtånd, där flera scener diskturerar aktuella frågor simultant, där allas alla sinnesintryck bombarderas obönhörligt. Det är en plats där alla slåss om besökarens uppmärksamhet. Den som har varit feissare (eller råkat ut för en) vet att det handlar om sekunder. Väck intresse eller nyfikenhet, gör något oväntat. Om du får en mässbesökare att ens sakta farten och vända huvudet åt ditt håll är halva slaget vunnet.

Problemet är att alla andra försöker göra precis samma sak.

Med mässans hutlösa priser hade vi dessutom inte precis råd med något stort bås. Våra två gånger två meter måste alltså användas på bästa möjliga sätt om vi ville nå resultat. Lösningen blev att försöka sticka ut från mängden. Istället för att hyra stolar och bord från Mässcentrum for vi till Återvinningscentralen och köpte begagnat. Vi gjorde egna affischer som vi tryckte ut på centrumbiblioteket ODEs storbildsprinter. Vi tyckte också vi var fyndiga när vi kom på att beställa 1000 tändsticksaskar med vår logo och kampanjsloganen #tändpåbildning. 450 stearinljus och lite rekvisita köpte vi från IKEA.

Vår tanke var enkel, stickorna och ljusen fungerar både på svenska ”bildningens ljus” och på finska ”kansankynttilä”.
Vi inredde så att det såg ut som oss. Mysigt, anspråkslöst, hållbart.

Vi tryckte också upp broschyrer och mässerbjudanden från Bildningsalliansens medlemmar. Till sist gjorde vi upp en turlista där alla medlemmar som hade tid och möjlighet uppmuntrades att skriva upp sig för ett tvåtimmarspass (eller mer). I sista ögonblicket satte vi ihop ett bakgrundspapper till alla som skulle stå i montern med våra kärnvärden och centrala budskap.

Det är nu som det stora vemodet rullar in

Efter det svishade de två dagarna förbi och plötsligt var allt över. Kvar hade vi 50 ljus och kanske 150 tändsticksaskar. Samt en massa broschyrer.

Den som har varit på, eller jobbat vid en mässa, festival eller stor konferens vet vad som händer sedan. En stor tomhet smyger sig på. Tiden går snabbare så länge allt är igång. Sedan går den mycket långsamt. Vad åstadkom vi egentligen? Nådde vårt budskap alls ut? Hur mycket betyder deltagande i en mässa av den här typen?  

Vi lärde oss att det lönar sig att våga vara sin egen. Våra broschyrer och affischer väckte mycket munterhet och fick mycket beröm. Vår monter påminde inte om alla andras, och det var bra. Det var lätt att dela ut tändsticksaskar och ljus, det gav oss många leenden och en del skratt. Vi delade ut många fler än vi vågat hoppas på. Det kändes bra att synas i ett sammanhang och att nätverka med andra. Det var ett klokt drag att dela ut turer till medlemmar så att de också fick synlighet.

Det gick inget vidare att berätta mer djuplodande om fri bildning eller våra medlemmars utbud. Det är tufft att slåss om folks uppmärksamhet, också på en mässa som mestadels besöks av branschfolk. Vi fick öva oss i att förklara och beskriva på ett sätt som inte förutsatte förhandskunskaper av dem vi talade med. Vi lärde oss att vi måste bli tydigare i våra budskap. Vi lärde oss också att höja på vår egen svans, då ingen annan kommer att göra det åt oss. Vi måste höja våra röster för att höras. Vi fick jobba med vår blyghet, vår ovana att stå tysta i hörnet. Vi insåg att vi kanske borde ordna fortbildningar för att lära oss kommunicera bättre och tydligare.

 

Så, kommer vi att delta på EDUCA nästa år? Det är inte bestämt än. Det beror bland annat på hur styrelsen analyserar resultaten från i år. Och på om vi orkar.

Nägra askar blev över, men inte många.

johanni